TGV (franska: Train à Grande Vitesse, "höghastighetståg") är Frankrikes höghastighetståg mellan tåg, som drivs av SNCF, den statliga nationella järnvägsoperatören. SNCF började arbeta på ett höghastighetsjärnvägsnät 1966 och presenterade senare projektet för president Valéry Giscard d'Estaing som godkände det. TGV-prototyper, som ursprungligen utformades som turbotrainer för att drivas av gasturbiner, utvecklades till elektriska tåg med oljekrisen 1973. 1976 beställde SNCF 87 höghastighetståg från GEC-Alsthom. Efter invigningen mellan Paris och Lyon 1981 på LGV Sud-Est (LGV för Ligne à Grande Vitesse; "höghastighetslinje") har nätverket, centrerat på Paris, expanderat för att ansluta större städer i Frankrike (inklusive gillar Marseille, Lille, Bordeaux, Strasbourg, Rennes, Montpellier) och i grannländerna på en kombination av höghastighets- och konventionella linjer. TGV-nätet i Frankrike transporterar cirka 110 miljoner passagerare per år.

Liksom Shinkansen i Japan har TGV aldrig upplevt en dödlig olycka under sin operationella historia; de ombord säkerhetssystemen är bland världens mest avancerade. Höghastighetsspåren, som underhålls av SNCF Réseau, är också föremål för tung reglering. Konfronterat med det faktum att tågförare inte skulle kunna se signaler längs banan när tågen når full hastighet, utvecklade ingenjörerna TVM-hytt-signaleringstekniken, som senare skulle exporteras över hela världen. Det gör det möjligt för ett tåg som utför en nödbromsning att begära inom några sekunder alla följande tåg för att minska hastigheten; om en förare inte reagerar inom 1,5 km (0,93 mi) åsidosätter systemet kontrollerna och minskar tågens hastighet automatiskt. TVM-säkerhetsmekanismen gör det möjligt för TGV: er med samma linje att avgå var tredje minut. [1] [2]

Ett TGV-testtåg satte världsrekordet för det snabbaste hjulståget och nådde 574,8 km / h (357,2 mph) den 3 april 2007. [3] Konventionella TGV-tjänster fungerar upp till 320 km / h (200 mph) på LGV Est, LGV Rhin-Rhône och LGV Méditerranée. [4] År 2007 var världens snabbaste schemalagda tågresa en start-till-stopp medelhastighet på 279,4 km / h (173,6 mph) mellan Gare de Champagne-Ardenne och Gare de Lorraine på LGV Est, [5] [6] inte överträffades tills 2013 rapporterade genomsnittet av 283,7 km / h (176,3 mph) expresstjänst på Shijiazhuang till Zhengzhou segmentet av Kinas höghastighetsjärnväg Shijiazhuang – Wuhan. [7]

TGV utformades under samma period som andra tekniska projekt sponsrade av Frankrikes regering, inklusive Ariane 1 raket och Concorde supersoniska flygplan; dessa finansieringsprogram var kända som mästare nationell politik (bokstavlig översättning: nationell mästare). Den kommersiella framgången för den första höghastighetslinjen ledde till en snabb utveckling av tjänster i söder (LGV Rhône-Alpes, LGV Méditerranée, LGV Nîmes – Montpellier), västerut (LGV Atlantique, LGV Bretagne-Pays de la Loire, LGV Sud Europa Atlantique), norr (LGV Nord, LGV Interconnexion Est) och öster (LGV Rhin-Rhône, LGV Est). Grannländerna Italien, Spanien och Tyskland utvecklade sina egna höghastighetstågtjänster.

TGV-systemet sträcker sig självt till grannländerna, antingen direkt (Italien, Spanien, Belgien, Luxemburg och Tyskland) eller genom TGV-derivatnätverk som länkar Frankrike till Schweiz (Lyria), till Belgien, Tyskland och Nederländerna (Thalys), liksom till Storbritannien (Eurostar). Flera framtida linjer planeras, inklusive förlängningar inom Frankrike och till omgivande länder. Städer som Tours och Le Mans har blivit en del av ett "TGV-pendlarbälte" runt Paris; TGV serverar också Charles de Gaulle Airport och Lyon – Saint-Exupéry Airport. En besökare attraktion i sig själv, det stannar vid Disneyland Paris och i turiststäder som Avignon och Aix-en-Provence också. Brest, Chambéry, Nice, Toulouse och Biarritz kan nås med TGV: er som körs på en blandning av LGV och moderniserade linjer. 2007 genererade SNCF vinster på 1,1 miljarder euro (ungefär 1,75 miljarder US-dollar, 875 miljoner pund), främst drivet av högre marginaler i TGV-nätet